2014-11-21 / 01:10:05

I won't give up the fight // You won't give up the fight

Kämpar. Det är vad jag gör. Med allt nuförtiden. Jag kämpar i skolan och jag kämpar på jobbet. Framförallt kämpar jag i kärlekslivet. Ett liv som inte ens är värd att kalla "liv" hos mig. Hos mig borde det heta "önskan", kärleksönskan. Jag är rätt trött på att springa runt och inte veta vart jag ska ta vägen. En av drömmarna flyttar iväg, en annan slutar prata med en. Vad skall en göra? Vad finns det att göra? Ingenting troligen. Är det mitt fel? Såklart det är mitt fel. Men vad är det jag gör? Varför fungerar det inte som det ska. Varför kan jag inte hitta den personen jag vill spendera mitt liv med. Om några få månader slutar jag som student, som ungdom och går in i vuxenlivet med att söka efter ett riktigt jobb, en riktig lägenhet och får änterligen inhandla riktiga möbler. Men vad är vittsen om en inte har någon att dela det med? Skall jag verkligen komma hem till en tom lägenhet efter jobbet och sova ensam i min 180-säng varenda jävla natt? Jag är bara less, så trött, på att ingenting aldrig fungerar. Hur mycket jag än dejtar och ses med nya människor så sitter jag kvar i samma grop. Vad är det som fattas, vad är det jag ska göra? Jag förstår verkligen ingenting. Jag behöver någon att börja mitt liv med. 

Är det du som lämnade min sida som jag kommer se i framtiden? All vår tid, så fin, så hemskt. Men nu efter ett år kanske det är vi som inser fakta. Eller är det du som redan har en framtid, där jag hakar med som ett bananskal? Eller är det du som så många gånger har gett andra kinden mot, men helt plötsligt vill gnugga kind mot kind? Jag är vilse. Så vilse

 
 
 
 
 
 
 
 
2014-10-16 / 00:14:09

I find it kind of sad

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska orka detta. Detta är för jobbigt. Jag är så nära att bryta ihop, igen. Det fungerar verkligen inte som det är nu. Behover en dag, en helg, en vecka utan oro och beskymmer. Men är det möjligt? Nej. Inte som det ser ut nu. Jag sviker mig själv och jag sviker alla runt om mig. Hur ska jag orka? Vill få hjälp med detta från alla möjliga håll, men vem har jag att fråga? Ingen finns kvar.

Gömmer mig. Glömmer mig. 
2014-10-08 / 21:59:50

I though I heard you laughing

 
2014-10-08 / 01:16:56

Gimme sympathy

Lyckades hålla denna färg i tre dagar. Fast saknar det inte alls. För det var hemskt. Förstörde det genom att lägga en rosa ton i det. Borde slänga ut alla möjiga färgbomber jag äger. Det slutar alltid fel. Nu är det mörkt. Precis som jag behöver och vill ha det. Ett hår jag kan gömma mig bakom bland all stress. Hur jag nu ska orka allt detta.
 
 
2014-09-19 / 17:03:20

Space is only noise if you can see

Är mest död om dagarna och önskar att jag hade någon jag kunde rymma till. 

 
2014-07-16 / 22:45:29

Hemmagjord vegansk chili-korv

 
2014-06-19 / 17:12:33

Studenten 2014 - Vasagymnasiet


 
 
 
2014-05-28 / 18:51:26

I've been up in the air

Förutom allt annat som är fastklamrat i hjärnan så känner jag att jag har för mycket att göra de närmaste dagarna. Idag ska jag jobba som bartender till tre inatt, imorgon ska jag stå modell och fortsätta på fotouppgiftera, på fredag ska jag jobba på mitt andra jobb och efter det ska vi göra klart alla fotouppgifter, på lördag är det utbildning hela förmiddagen för bartender-jobbet och på kvällen jobbar jag på mitt andra jobb, på söndagen åker jag med alla som jobbar på akademin till stockholm för att åka på en kryssning som jobbet bjuder på, på måndagen åker vi hem till jönköping igen och hela den dagen + den tredje kommer att gå åt för att flytta eftersom jag flyttar från min lägenhet till ett litet ""hus""
 
Så jäkla roliga saker egentligen. Men jag kommer nog skita i hälften och ligga hemma och bara ta det lugnt, för det behövs verkligen just nu. Eventuellt rymma från min lägenhet och bosätta mig någon annanstans i några dygn. 

 
2014-05-24 / 16:56:43

Balen 2014 - Vasagymnasiet

 
2014-05-23 / 13:13:45

Let me go, I don't want to be your hero

 
 
 
2014-05-20 / 21:13:08

I'm in the shadows, because I'm a ghost

Mår ungefär lika risigt som jag ser ut. Är bara så jäkla trött på allt och alla.

 
 
2014-04-19 / 21:17:25

Veganskt påskbord

 
2014-04-06 / 17:51:40

My heart beats a little bit slower

Haha ser ni vad jag har gjort? Jag har failat totalt. Mellanpartiet på håret där bak är gult? Och en sida där framme? Bara att sätta in ny färg, för såhär kan jag ju inte gå.
 
 
 
2014-04-06 / 15:46:16

Like a rolling stone

Gick väl från den tråkiga blonda färgen till det vita idag, igen. Kan aldrig bestämma mig? Men varför vara "vanlig" blond? Så tråkigt och det stinker gult om det. Hellre grå-blå-aktig än gul, enligt mig själv. Fina bilder på en nyduchad Erica.
 
 
2014-04-02 / 17:39:32

Thirty seconds to mars

2014-02-22 är datumet jag alltid kommer komma ihåg, det datumet min högsta dröm gick i uppfyllelse, det datum jag fick träffa mina idoler, det datumet jag fick träffa thirty seconds to mars. Det har gått 40 dagar sedan denna dag och jag kan fortfarande inte förstå att detta har hänt mig. Jag är lika tagen nu som jag var då. Men här kommer min historia, om den viktigaste dagen i mitt liv: 
 
Viktigaste dagen någonsin. Jag kan knappt sova natten innan för jag var så otroligt nervös. Det är nu det gäller, det är imorgon jag kommer få träffa Jared, Shannon och Tomo. Världens bästa dag började dock inte bra. Jag vaknade en kvart innan min buss skulle gå, fick panik, visste inte vad jag skulle göra och trodde att jag hade missat min chans. Genom paniken upptäckte jag att det fanns en till buss jag skulle hinna med. Jag skulle vara framme i Stockholm 15:20 och 16:00 skulle jag vara på plats i fryshuset. Enkel match för mig som är så hemma i Stockholm och all dess kollektivtrafik. När jag väl satt på bussen kunde jag äntligen slappna av. Eller ja, i cirka 40 minuter, sen visade det sig att busschauffören missade en avfart vilket gjorde att den beräknade tiden för ankomst i Stockholm skulle vara 16:20. Det går bara inte! Jag har alltid en tendens att råka på olyckor när jag åker någonstans, men var det tvungen att hända denna dag? Panik uppstod igen. Panik uppstod för busschauffören som mådde så dåligt över att jag inte skulle komma till Stockholm i tid. Jag valde att hoppa av i Norrköping för att fortsätta min resa med tåg istället. 15:30 skulle jag anlända i Stockholm, och det gjorde jag. Sprang till tunnelbanan och sprang till tvärbanan. 15:55 var jag framme vid Fryshuset och nu var det inte många minutrar kvar tills vi skulle få gå in. 
 
Vi var runt ~90 personer som hade köpt en Meet and Great biljett om jag minns rätt. Vilket ansågs var lite enligt dem som hade träffat dem tidigare. Mycket enligt mig själv. Det blev insläpp och jag fick ett band, en tröja, ett vip-pass och en väska. Efter ett tag blev vi ledda ner till källaren, där vip-delen låg. Vi samlades alla i ett rum. På en whiteboard stod det en hälsning och framför oss stod det tre stolar, ett bord och thirty seconds to mars-väggen. Paniken. Paniken. Paniken. Så glad, men så rädd, av någon anledning. De berättade några regler för oss ang vad vi får säga, vad vi inte får göra och liknande. Och sen sa dem 'de kommer komma in i rummet snart'.  De. Thirty seconds to mars. De ska in i detta rum. Och här sitter jag. Omg. 
Första gången jag såg thirty seconds to mars live befann jag mig en meter ifrån Jared Leto och var så otroligt glad efteråt. Andra gången jag såg dem var i somras och jag var ynka tio centimeter ifrån Jared Leto. Jag var glad, skrek, grät och fangirla. Hur skulle jag reagera nu? När jag vet att jag kommer stå nära dem för att ta ett kort? 
 
Helt plötsligt kliver Jared Leto in i rummet. Han säger hej och går nästan direkt till whiteboard-tavlan. Helt plötsligt hade jag Jared Leto en halvmeter ifrån mig. Pulsen, den pulsen var hög. Var helt stel och glad. Han ritade sin "gubbe" och efter ett tag kom resten av killarna in. Sedan drog frågestunden igång. Jag hade ingen aning om att det skulle vara någon frågestund, så jag hade ingen fråga beredd. Jag satt bara där och rös i hela kroppen varje gång man lyckades få ögonkontakt med någon av killarna. Och de var så roliga, precis som jag hade föreställt mig, precis som jag visste. Så underbara, så lätta, så generösa, så snälla. När frågestunden var över var det dags för signering. Vi hade fått en jättesnygg affisch som de kunde signera på (mitt grafiska hjärta blev så glad över att de hade gjort en jäkligt snygg affisch). Jag ställde mig i kön och snart blev det min tur. Först Jared, 'hello', sa han och jag lyckades kläcka ur mig ett 'hello' tillbaka. Sedan Shannon. 'Oh hello! I love your shirt, have you done it yourself?' sa han till mig. Min hjärna skrek "säg något, SÄG NÅGOT" men jag var helt tagen av stunden att jag knappt visste vad jag hette. Tillslut sa jag 'Oh, thank u, yes I have' och Shannon log och gjorde en "bro-fist" till mig och sa 'yeeeah' samtidigt. Sedan gick vidare till Tomo där det blev återligen en ett 'hello'. Nu var det dags för fotografiet. Har haft beslutångest så länge om vad jag ska göra på kortet. Jag vill göra någonting kul, men jag vill inte bli ful. Tjejen som skulle ta kort med bandet innan mig ville krama om Jared på kortet, och det gjorde dem. Jared som är en sådan otroligt perfektionist gick fram till fotografen för att kolla hur kortet faktiskt blev. Tjejen försvann direkt och jag hoppade fram till Shannon och höll om han, och han höll om mig. Och där stod vi stående i några minuter. Bara höll om varandra och myste. Efter en stund så gjorde vi ännu en "bro-fist" och direkt efter kom Jared för att vara med på kortet. Så där stod jag. Med en arm runt Shannon Leto. Med den andra armen runt Jared Leto. Samtidigt som jag hade deras armar runt mig. Bästa ögonblicket någonsin. Kunde inte förstå att jag var i denna situationen och när jag gick därifrån hoppade jag av glädje. Skrek gjorde jag med, detta är helt osannolikt.Var helt uppe i varv. Var så jäkla lycklig. Och vet ni vad som var roligt? "Gubben" Jared målade på whiteboard sitter fortfarande kvar på whiteboarden. För han ritade med en spritpenna. Värdet på den whiteboarden steg väldigt mycket, väldigt fort kan jag ju säga.
 
Vi lämnade kvar våra saker i rummet och gick till arenan. Sprang till scenen och hamnade längst fram, på sidan i mitten. En perfekt plats. När vi alla som hade meet and great var på plats släppte de in resten av publiken. Det var många arga miner man fick för att de som hade köat i flera timmar inte fick stå längst fram, men sorry, detta ingick i biljetten jag köpte. Jag tänker inte offra min plats. Så inte nog att jag hade fått träffa dem, jag skulle få stå längst fram på deras konsert också?! Efter ett förband klev thirty seconds to mars upp på scenen och glädjen, ruset som uppstod var enorm. Det finns inget band som är bättre live än thirty seconds to mars. Det finns inget band som levererar på samma sätt som thirty seconds to mars. Det är inget band som ger så mycket till sina fans som thirty seconds to mars. Så där stod jag hela konserten. Längst fram och var lycklig. Hoppade och fick miljoners blåmärken. Hoppades på att bli vald för att få gå upp på scenen på up in the air, men icke. Den drömmen uppfyller jag en annan dag. 
 
Detta var första gången jag träffade thirty seconds to mars, och det kommer verkligen inte bli den sista. Nästa gång ska jag förbereda mig och våga prata. Nästa gång ska det bli ett roligt fotografi istället för ett vanligt "hej här står vi"-kort som det blev nu. Om jag har tur kommer det inte dröja så lång tid tills jag kommer få träffa dem igen. Aiw har en grafisk tävling där man kan vinna m&g biljetter, så då kanske jag åker till frankrike och ser dem. Vet ni vad som gjorde mig rädd under hela denna helg? Det var att Jared sa på både m&g och konserten att de inte kommer komma tillbaka till Sverige på ett bra tag. Men inte ska man klaga, de var ju faktiskt här i somras och jag kan åka utomlands för att se dem. Jag ska åka utomlands för att se dem, för det finns ingenting finare än att få se sitt favoritband uppträda live. 
 
"I'm proud to be an echelon. We're a family. Not fans - family."